I fredags kom beskedet vi alla fasat för. Det finns inget mer att göra för min bror, nu får tiden avgöra....han klarar inte av mer behandlingar, hans kropp är för svag. Så nu ska vi tydligen bara stå och titta på medans han sakta dör....för va kan vi göra? Alternativa behandlingar kanske? Nått måste vi göra, för vi kan ju inte bara ge upp eller??? Ibland förstår jag inte va meningen är med dessa livsförlängande behandlingar, ska dom vara ett hopp?? De blir ju också en förlängning av plågan och vetskapen om att snart kommer jag att dö. Är det då rätt att man avslutar behandlingen och säger nu är det dags att dö, för fortsätter vi, kommer du ändå kanske dö. Vilket är bäst...att inte ge nått hopp alls eller ge hopp som sedan avslutas?? Eller varför inte fortsätta och låta patienten hoppas in i de sista.....Svåra frågor att svara på. Hemska tankar att tänka på....men jag kan inte låta bli att fundera på om det verkligen är rätt att utsätta en människa för de vi gör idag. För du lever inte livet fullt ut dom sista månaderna, du har fullt upp med att må illa, värk, stelhet, trötthet, dödsångest, mm tror det är få som förstår hur jobbigt det blir, måste vara hemsk att se sina nära o kära slitas mellan hopp o förtvivlan samtidigt som man själv gör det och det finns inget dom eller du själv kan göra....mer än att hoppas....hoppas på vad? Att få lida lite till o så sker ett mirakel? Jag hoppas på ett mirakel....men är det rätt???

Jag visste att denna dagen skulle komma, men hoppades att den skulle dröja...nä jag hoppades att den aldrig skulle komma. Men nu va den här. Min älskade bror berättade om planer, tankar o funderingar om hans död, hur han ville ha det och tankar. Det va bara att lyssna, hålla god min och försöka förstå.

Hur lätt är de, när tårarna bränner bakom ögonlocken?? Men har jag verkligen rätt att vara ledsen?

Det är ju inte jag som har en tumör som med största sannolikhet kommer bli min död. Jag kommer leva vidare, troligvis många många år till...iaf va jag tror idag. Men min bror...ja...han vet inte hur lång tid han har kvar, visst, han har fått stopp på den...men hur länge?? När slutar avastinen verka?? Va händer då?? Kommer de gå fort eller långsamt? Kommer dom som han älskar finnas där o ta han om honom eller kommer han lämnas i nån främlings händer?? Hur mycke kommer han känna o veta?? 

Jag skäms när jag lämnar honom på sjukhuset, skäms över tårarna som rinner...för frågan är...VARFÖR gråter jag?

Är det för att jag är rädd för att förlora honom eller för att jag är rädd för döden...Handlar de om mig eller honom??

Jag gömmer mig bakom skärmen på kepsen, kollar ner i marken och skyndar mig till bilen. Gråter floder...tänker på min mamma. Va tänker hon på nu. Det måste vara fruktansvärt att veta att ens barn kommer dö innan en själv. 

Livet är bra orättvist ibland...frågan är varför?

Är det nån som straffar oss...ja då måste de va mig dom vill straffa, för min mamma, min älskade mamma som alltid finns där för oss, som alltid har satt oss först, som alltid ställer upp, hon kan omöjligt bli straffad...men jag, visst har jag gjort många dåliga saker...men om det nu är jag som ska straffas, varför straffa hela min familj...

Eller är det som jag trodde när jag va liten att nån leker med oss, precis som vi när vi va små med våra dockor, nån som bestämmer hur våra liv ska vara.

Kanske vi inte har nån inverkan på det som kommer hända, kanske det finns naturliga orsaker.

Det kanske helt enkelt bara är ödet.

Men vi fortsätter fråga varför och vi hoppas på ett svar, en förklaring. Ja, något...bara något som förklarar. VARFÖR???

Frågan ställer vi ofta, men svaret får vi aldrig.

Livet är bara så jävla orättvist eller????